Så varför Coaching?

Lite om vad som ledde mig hit

Den främsta divkraften till att utbilda mig till livscoach ligger helt enkelt i en önskan att kunna hjälpa andra att undanröja sina hinder för att må bättre och lyckas med vad dom önskar. Att kunna vara andra till hjälp är något som jag alltid har uppskattat, men grunden till att jag kom till att utbilda mig just till livscoach har sin början i den livsomvandlande upplevelsen som följde efter min hustrus självmord. När min hustru dog, precis i slutet av 2017, ställdes mitt liv på ända. Min mening som jag upplevde den låg till mångt och mycket i vårt liv tillsammans, och nu fanns inte längre någon mening som jag kunde se, så jag reflekterade jag mycket över livets mening. Jag var övertygad om att den fanns där. Även om jag hade svårt att se den, så fanns den nog där ändå. Det finns trots allt många saker som jag inte har förmåga att varken se eller uppleva men som likväl finns ändå. Så även om jag redan ansåg mig vara en sanningssökare, så blev det nu ännu mer så. Jag ville ha svar, och jag kände att tro är att inte veta. Och jag ville veta. Om döden, om livet, om mening. I mitt sökande kände jag att svaren kom och jag hittade mening. Men jag funderade också på hur mycket av psykisk ohälsa som finns i samhället idag och hur det verkar vara ett ökande problem. Det var något jag gärna skulle göra vad jag kunde för att avhjälpa eller mildra. Sagt och gjort så tog jag tjänstledigt från jobbet och började studera till socionom på univeristetet med siktet inställt på att utbilda mig till kurator eller möjligtvis diakon. Vid den här tiden var jag redan så gammal att en 5-årig utbildning till psykolog kändes uteslutet, men med en 3,5-årig socionomutbildning till kurator skulle jag kunna få studielån för allt utom den sista terminen även i min ålder. Så hösten 2018 började jag studera på Örebro universitet och studierna gick bra. Mest spännande var vetenskapsteori och psykologiska perspektiv.

Men livet kan ibland vara det som händer under tiden vi gör andra planer, och ibland kan livet försöka säga oss något om vi är öppna för att lyssna. Under sommaren 2019 förlängdes både utbildningen för att bli kurator och för att bli diakon så pass att det inte längre kändes rimligt utan att det skulle drabba barnen för mycket. Även om studierna gick bra och var både fängslande och intressanta, så kändes det fel att mitt nöje skulle prioriteras över barnens när mitt primärmål försvann. Därmed hoppade jag av utbildningen och tog anställning som vikarierande obehörig lärare i vikariepoolen och utbildade mig till livscoach istället. Med tanken att kombinera coachande med ordinarie försörjning och på så vis kunna bidra till utveckling för de som vill när jag har möjlighet.